Zaragon

Ett berg. Ett alldeles snövitt berg. Och högre än man någonsin skulle förstå. Så högt att det inte räcker med att se det för att förstå. Jag har drömt om det och undrat hur det är att se det..
Men det hjälper ju inte. Nu när jag sett det förstår jag ännu mindre än jag någonsin gjort. Vad har det för mening – berget? Vilken funktion fyller det? Ingenting finns i onödan, allt har en funktion. Allt i detta oändliga universum. Om det bara vore så enkelt. Att universum var oändligt. Men precis som berget, måste allt ha ett slut. Inget är oändligt – kanske för en människas ögon – men ingenting kan finnas i evighet.
Allt går att förstå och allt har en ände. Nästan allt. Men vi människor är inte gjorda för att förstå allt. Detta berg går inte att förstå. Kanske dess höjd, men det finns så mycket mer än bara höjden på ett berg som man måste förstå. Dess mening är ofattbar, men ännu mer ofattbara är dess viskningar. Berget talar ett språk som ingen kan lära sig. Det talar ett språk som ingen kan höra.
Jag önskar att jag kunde förstå, men det går inte. Jag är inte min egen herre.
Världen är ett spel. Alla människor är pjäser i ett oändligt spel, alla med speciella uppgifter, som de fått av sina spelare. Alla har uppgifter. Vi står längst ner på en oändlig trappa av spelare och pjäser. Vi har våra egna ramar att röra oss innanför. Ibland flyttas våra ramar av Gudarna, men de har sina egna ramar att hålla sig innanför.
En oändlig och fruktansvärd kamp rasar hela tiden i de övre trappstegen, där grymma och omöjliga regler styr. Ingen förstår hur det fungerar. Ingen av oss människor, för vi står längst ner på trappan. Vi har inte den slutgiltiga makten över oss själva. Våra viljor kan inte styra vårt öde. Men vad händer om de gjorde det? Vad händer när en människa går utanför sina egna ramar? Kan man komma ovanför sina spelare i trappan? Vad händer om man gör det?
Värmen och kylan möts på ett speciellt sätt här.
Solen är stark här uppe. Jag kan inte stanna här för alltid. Jag måste börja nu.
Jag minns inget av mitt förflutna, men min resa börjar här. På vilket håll går den? Uppåt eller neråt? Jag kan inte komma högre, så det finns bara ett alternativ. Jag går neråt.

Hur lång tid kunde ha gått? Han hade tappat räkningen på dagarna nu. Han befann sig i ett slags halvvaket tillstånd med bara ena ögat öppet – med en så smal springa att han omöjligt kunde urskilja några andra detaljer än sina egna fötter. Det regelbundna klickandet från hans trasiga vänstersandal var det enda som påminde honom om att han levde. Det var det enda han var säker på. Allt annat hade han glömt – till och med vart an var på väg. Han hade glömt hur hungrig har varit i början – han hade till och med glömt att man överhuvudtaget åt.
Druckit hade han gjort ibland. Och några gånger, när det av någon oförklarlig anledning blev mindre ljust och mer mörkt, hade han stannat upp i några ögonblick eller timmar för att vila.
Plötsligt hördes ett ljus – ett ljud som för första gånget så långt han kunde komma ihåg inte var klickandet från den trasiga sandalen. Det fick honom att vakna till, öppna ögonen, dra sitt svärd och se sig om.
”Fågel” tänkte han och log för sig själv. Ibland var det så underbart att bara påminnas om vem man var. ”Då var det i alla fall inte en dröm” tänkte han och fortsatte sin mållösa färd.
Plötsligt ryckte han till igen.
”Vatten hjälper” sa han tyst för sig själv, stoppade tillbaka svärdet – som han fortfarande höll i högerhanden sedan fågeln flugit förbi – i skidan, tog fram vattensäcken, drack en klunk och hällde sedan några droppar längs vänsterbenet innan han hängde tillbaka säcken. Och fortsatte att gå. Men denna gång med en underbar frid i sinnet – glad över att få slippa sandalklicket några ögonblick. Men snart var vattnet som klibbat fast sandalen vid foten uttorkat och klicket kom tillbaka, starkare för varje steg han tog.
Tiden var inte relevant. Han hade glömt hur länge ett ögonblick eller en stund var. Det var bara meningslösa begrepp. Därför var det svårt för honom att bestämma hur länge sedan det varit sedan fågeln flugit förbi. Han hade kanske bara tagit några steg sedan dess – kanske hade det gått flera veckor – men till sist hände det sig att han stannade igen. Han visste att han skulle bli tvungen att möta dem snart. Han hade undvikit dem så länge, men det gick inte att fly. Han hade bara skjutit fram mötet. Han hade övervägt det så många gånger förut. Men detta skulle bli den sista. Nu skulle han möta dem, öga mot öga, och få det här utrett. Kampen skulle bli stenhård.
Han drog sitt svärd, svingade det i luften och lät blicken flyta över terrängen, för att få tankarna att klarna lite. Sedan lät han dem komma.
Frågorna.
Vart är jag på väg? Vem är jag? Varför är jag här?
Han hade gått så länge att gränsen mellan drömmar och verklighet blivit så oviktig att den inte längre fanns. Drömmarna om det lilla han kunde komma ihåg från förr hade virvlat iväg så många gånger och ersatt de verkliga minnena. Det hade blivit omöjligt att säga vad som var verkligt och vad som bara var spekulationer.
Han hade börjat gå igen, utan att märka det, men det spelade ingen roll om han stod stilla eller gick.
Zaragon – Aron – Kavanti – Heffron – Khalai – Siffiton – Nemor – Hadlir. Namnen stod inristade på hans svärd. De kändes bekanta. Men vilka de tillhörde hade han ingen aning om. Han hade i alla fall några trådar att följa upp. Någonstans att börja.
Det var inte längre med hasande steg, som han tog sig framåt. Ryggen var plötsligt rak, blicken riktad rakt fram, och den vänstra sandalens klickande hördes inte längre under den högt visslade melodin som låg i luften. Kanske berodde det på att han plötsligt visste något om vart han var på väg, kanske berodde det bara på att han klargjort tankarna, men man kunde i alla fall plötsligt känna i luften hur mycket muntrare stämningen blivit. Så slog honom en tanke igen.
Dag och natt.
Sambandet slog honom. De mörkare och ljusare perioderna hörde samman med de tidigare så meningslösa begreppen Dag och Natt.