Zaragon

Jag tänkte skriva en liten kort livsskola för dem som behöver det. Anledningen till att jag skriver den är att jag sista tiden blivit mer och mer irriterad på hur många som verkar behöva en.

För det är nämligen så att livet inte går ut på att man ska stå och vänta på att man blir bra på saker och sen börja göra dem. Man lär sig inget om man inte gör det. Men när man gör det så lär man sig.

Så många verkar vara så rädda för att testa saker de inte kan. Med den inställningen är det väl alldeles uppenbart att man aldrig kommer lära sig något annat än det man redan kan.

Vi är några stycken här i världen som fattat detdär med att man måste göra saker för att man ska lära sig democh det blir väldigt jobbigt för oss att göra allt som finns att göra. Om vi bara kunde bli några fler som lärde oss att göra saker så skulle belastningen på oss bli mycket mindre.

Det skulle kanske dessutom döda myten att vi som gör en massa saker hela tiden är mer begåvade.

Jaja, gnäll åsido. Jag vill uppmana alla att våga lite mer. Det är det livet handlar om. Gör saker. Gärna saker som du inte riktigt vet hur de går till. Det är så man lär sig.

Jag har under min uppväxt övervägt att välja en musikkarriär.

Tankarna hos mig som fick mig att välja bort en sådan karriör är värda ett eget inlägg, men de går ut på att musiken är en för vacker sak för att syssla med varje dag livet ut. Jag utvecklar de tankarna i ett annat inlägg, hoppas vi.

Hur som helst så är jag lite, men inte mycket, insatt i hur musikbranschen fungerar och hur lätt eller svårt det är att komma fram som musiker och kunna leva på det. Men eftersom jag själv älskar att syssla med musik så tycker jag att musik ska handla om själva musiken och skapandet av den och inte att använda den för att tjäna pengar.

Tyvärr är det nog så att musikbranschen inte fungerar som jag vill (förväntade jag mig det?).

Nu tänker jag göra ett litet hopp från den utlagda röda tråden och börja på en ny, men ni inser nog snart hur jag tänker.

Jag tycker det borde finnas en regel mot att bli känd genom en cover.

Alla som lyssnat på radio ett par gånger under 00-talet har nog hört
Gym Class Heroes – Cupid’s Chokehold / Breakfast In America – Radio Mix
ett par hundra gånger. Hur många har hört denna:
Supertramp – Breakfast In America ?

Ännu mer chockerande är
Céline Dion – Alone
kontra
Heart – Alone

Ni som orkar kan få leta upp några ABBAteens-låtar och jämföra dem med originalen, om ni känner er oövertygade.

Nu är väl Celine Dion känd sedan tidigare och hon har “rätt” att vara där hon är. Men vissa covers vore bättre ogjorda, eller åtminstone ospelade-tusen-gånger-på-radio (och hennes Alone hör till dem).

I vanliga fall kan jag räkna upp ett tiotal covers som inte borde gjorts och som fått ett okänt namn att synas en massa (enligt mig oftast oförtjänt, som inlägget kommer att visa). Men bara för att jag sitter med wordpress-redigeraren uppe (där jag skriver inlägget), så kommer jag ju såklart inte på fler.

Så, tillbaka till den gamla tråden.

Jag vill att musiker med talang ska få en chans att slå igenom som de förtjänar. Tyvärr är det mesta utrymmet de skulle behöva vara upptaget av artister vars talang verkar ligga i utseendet och turen att få någon att mixa till en cover-inspelning åt dem. Det jag inte förstår är varför dessa sminkade och putsade människor, som mest ser ut som fånar när de sitter och inte kan en enda låt på Så ska det låta, får lov att verka vara de mest begåvade människorna i musikbranschen.

Som sagt, så är det kul med covers, men originalen är alltid bättre enligt mig. Och jag syftar inte på att originalen alltid är roligare att lyssna på, även om så ofta är fallet. Nej, jag syftar på att det bara är originalen som är “äkta”. Grejen med alla original är att de är en låtar skrivits med en särskild tanke och ett särskilt syfte för just den som ska sjunga och framföra låten (oftast låtskrivaren själv).

Som musiker har jag en viss kärlek till musik som har ett syfte och en tanke bakom sig – när musiken verkligen är något som musikern tagit fram i ren inspiration, när musikern helt enkelt inte kan hålla låten för sig själv i sitt eget huvud utan måste få ut den. Ställ detta mot miljonlåt-mixarna som trycker ut nya låtar varje dag och skickar dem till idol- eller fame factory-vinnaren (eller -tvåan) som kan klämma mest pengar ur låtarna på radio.

Det finns gott om människor i världen som kan sjunga in låtar som blir bra på radio om bara någon med pengar stoppar låten i näven på dem. Så många att det inte behövs fler. Men inte alla kan skapa musiken själv.

Det är roligt att höra en artist göra en tolkning på en annan artists låt, men när låten spelas i radio och den “egentolkande” artisten får all uppmärksamhet utan att original-uppbådaren nämns alls, tycker jag det är synd.

Jaja, färdiggnällt. Ni som förstår min poäng gjorde det säkert redan innan, och ni andra kommer jag ändå aldrig kunna övertyga. Dessutom blev detta det rörigaste, runtflyttade och mest odisponerade inlägget jag skrivit på länge, så det är nog ingen som förstår något alls ändå.

Så jag avslutar med en cover som är både bra och lyckad och som verkligen visar den tolkande artistens fulla potential:
Céline Dion – All By Myself
Men, lyssna på originalet (fortfarande inget ont om covern) och känn hur det bara flödar över av Eric Carmens innersta hela låten igenom. Även om Celine gör låten fantastiskt bra, så är det fortfarande och för alltid Eric Carmens egen låt.
Eric Carmen – All By Myself

Ofta är jag inte sådär våldsamt glad för skadeglädje, men jag finner dethär ytterst komiskt:

http://svtplay.se/v/1898557/langdskidor/kaxiga_norrman___hellner_kommer_inte_orka_?sb,k126875,5,f,-1

Jag fattar inte vad det är som händer med musik. Känslolös och kommersialiserad musik borrar in sig i de djupaste kärnorna.

Vill ni fatta vad jag menar? Lyssna på Hey Jude från Paul McCartneys live-album från förra året: (spotify-länkar)
Paul McCartney – Hey Jude – Live at CitiField, NYC – Digital Audio

Eller på Pamela från Totos sista live-album:
Toto – Pamela

Båda albumen hade jag älskat och lyssnat sönder fullständigt, om det inte varit för att båda låter som nån sorts High School Musical-inspelning. För den som fortfarande inte sitter med en själ söndersliten mellan sorg och ilska, kan jag informera om att Toto och McCartney är två av de renaste källorna till verklig musik som finns i världen.

För dem som fortfarande inte förstår, så menar jag att man använt en auto-tuner – alltså ett verktyg som förvränger sångarens röst till vissa exakta våglängder (rena toner). Målet med detta är att man inte ska kunna sjunga falskt. Detta är i hög grad tillämpbart om man heter Britney Spears och inte kan sjunga i verkligheten, eller om man vill låta som en robot (Cher – Believe) när datorn snabbt växlar rösten mellan två toner.

Tänk själva, om man haft möjligheten att lyssna till dehär båda inspelningarna, utan att de pitchats sönder. Först början av Toto – Rosanna. Jag kräver bara att ni lyssnar på de första 2,5 minutrarna. Sedan Paul McCartney – Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band/The End – Live at CitiField, NYC – Digital Audio, där man åtminstone måste lyssna från 3:20 till slutet.

I completely admire Paul for still being able to rock out at sixty-something, and actually appear to enjoy doing so. But honestly, I could barely even tell it was actually Paul McCartney during some points on the album. The amount of auto-tune used is something on par with Britney Spears rather than a level (aka nothing at all) befitting of a former Beatle! What in the world were the producers thinking?! His voice may not be quite what it was forty-ish years ago, but you DO NOT auto-tune Paul-freakin’ McCartney. Sgt. Pepper’s ends up sounding like something out of a European disco.

Från http://auexaminer.com/2009/11/23/why-paul-mccartney-makes-me-sad/

Jag vaknade för några timmar sen efter att ha kört 5 veckor i koma.

Jag är ganska kräsen när det gäller mig själv. Jag hoppas att jag kan skriva detta både utan att någon tar illa upp och utan att någon tycker att det luktar skryt. Tolkar ni det på något av de sätten, så tolkar ni fel – Jag menar inte så.

Jag är alltså kräsen när det gäller mig själv. Jag är inte nöjd förrän jag vet att jag är bäst på något.

På grund av det, så har jag skämts lite över mig själv under mitt första år på LTH. Jag har faktiskt tyckt att skolan krävt ganska mycket och har fått anstränga mig ganska hårt för att klara mig med goda betyg. Och samtidigt har jag hört talas om folk som läser dubbla program eller blir klara med en mastersexamen på halva tiden. Det hela späddes på i somras när jag, då jag jobbade som vaktmästare på ett bostadsbolag, pratade en del med inskränkta invånare som skröt med framgångsrika släktingar och drog slutsatser om att det inte gick att förstå människor som inte tog plugget på allvar under studietiden. Och med allvar menade de 100 %s fokus.

Jag blev avundsjuk, eller nått, på de som klarade så mycket mer än jag klarade under första året och kände mig bortslösad. Så jag tog beslutet att inte vara sämre. Pang.

Det innebar att jag läser 30 poäng på en period, dvs en halv termin. För den som inte vet, så motsvarar 30 högskolepoäng en hel termin i fullfart. Dessutom fyllde jag upp nästa period så gott jag kunde så att det totalt skulle bli 54,5 poäng på hela terminen. You do the math (tro mig, jag räknar så det räcker själv :P ). Dessutom satsar jag seriöst på friidrotten och har alltså, för första gången sen gymnasietiden, konstant träningsvärk och haltar när jag inte är uppvärmd.

Detta har krävt ganska mycket tid. Jag har klarat det såhärlångt, men det kräver en del. Exempelvis så tär det på relationer.

Men jag har varit bergfast besluten om att bevisa att jag kan vara bäst.

Idag fick jag till sist ihop ekvationen. Alla kurser kräver en viss mängd intagningsförmåga, in viss förmåga för förståelse och en viss tid. Och jag måste erkänna att min förmåga att förstå räcker till. Intagningsförmågan också. Det är tiden som krånglar. Det spelar ingen roll hur smart du är – det tar ändå en viss tid att till exempel skriva en laborationsrapport på 12 sidor om fotoelektrisk effekt.

Så, för att klara dubbelt så mycket plugg, behöver man alltså även dubbelt så mycket tid till plugget – inte bara dubbelt så mycket “intelligens” och disciplin.

Uppvaknandet som skedde idag var alltså när jag insåg att jag är “bäst”, samt att alla andra som också är det inte har Canticum, friidrotten, Tvåan, Filippi, minst en gudstjänst eller lovsångskväll att spela på i veckan, och mina vänner (några vänner har de säkert, men mina är bättre).

Vilket skulle visas, så jag kan slappna av lite igen. Om det inte vore för att det känns dumt att hoppa av en massa kurser när det bara är 2 av 7 veckor kvar. Dock sänker jag ambitionsnivån ganska rejält i alla frivilliga kurser. Nästa period läser jag bara 16 poäng.

Tillflykt.se meddelade idag att de lägger om sina bloggar och flyttar över alla interna tillflyktsbloggare till ett blogotype-system. Det tycker jag verkar onödigt då jag betalar egna pengar för en extern blogg på ett eget domän. Änsålänge tänker jag dock inte föra över alla gamla inlägg, utan den som får för sig att läsa om mitt förflutna får kolla på zaragon.tillflykt.se

För snart ettochetthalvt år sen, under slutet av min tid i lumpen, skrev jag följande:

http://www.zaragon.se/archives/90

För dem som inte orkar läsa, så är det en del åsikter om hur försvaret funkar/funkade och vad man skulle kunna göra åt det. Efter att ha blivit uppmanad från flera olika håll, så skickade jag vidare mitt blogginlägg till Försvarsminister Tolgfors.

Jag fick svar från Tolgfors om att de precis satt igång en kommitte som skulle jobba med precis de frågorna jag tog upp, och att de skulle komma med svar i februari 2009.

Så i mars 2009 (bara en månad för sent?) kommer alltså dethär:

http://www.dn.se/opinion/debatt/militartjanst-ska-vara-frivillig-1.824868

Och jag måste säga att jag är väldigt positivt överraskad. Det låter som att kommitten verkligen fått till det och att de antingen redan tyckte som jag, eller att de tog åt sig lite av vad jag skrev.

Så återstår bara att se hur det blir - Om deras ord bara låter väldigt fina, utan att de innebär något, eller om det faktiskt kan bli något bra av detta.

Jag är optimistisk!

Allt jag skriver som kan liknas vid vanliga blogg-inlägg går att läsa på zaragon.tillflykt.se

Denna sidan går därför nu officiellt in i en period då den är mest inriktad på de pages som finns, och som eventuellt kommer att tillkomma.

Det innebär alltså att jag inte skriver vanliga dagboks-liknande blogg-inlägg här något mer, utan jag skriver längre mer uppsatsliknande texter (“Lumpen” och “Träning” i Pages-listan till höger är bra exempel på detta).

Det som ligger närmst i tiden är att jag har tänkt att fortsätta lite Tränings-sidan.

Badhandduk
Elbas med stärka (eller “hjälp till att köpa”)
Beatles-skivor

Jag skriver inte vanliga blogginlägg på denna sidan så hemskt ofta. Det har råkat bli så att jag skriver de vanliga blogginläggen i bloggen på Tillflykt.se.

Men jag har hursomhelst bestämt mig för att redogöra lite för läget i Lund.

 Jag trivs i Lund. Klassen är bra. Klasskompisarna är bra, vi är några stycken som hjälper varandra så att vi ligger i fas allihop. Rummet fungerar bra, jag möblerade om för en vecka sen. Korridoren fungerar bra. Vi hade korridorsfest i fredag. Jag har inte varit på några korridorsfester innan, men jag har svårt att tänka mig att det är vanligt att korridorsfester är bättre än den vi hade.

Vi har våra två första tentor nästa vecka. En i matte och en i elektronik. Jag känner mig måttligt orolig. Jag är inte precis säker på att jag kommer att klara dem, men jag känner att jag har sådan koll på läget att jag åtminstone inte behöver ligga sömnlös för det, såvida jag inte slarvar rejält med plugget sista veckan.

Elektroniken har jag haft ganska bra koll på hela vägen. Matten är i och för sig lättare i alla moment än elektroniken. Problemet med matten ligger snarare i att den omfattar så många olika kapitel, och jag är inte säker på att jag har stenkoll på allihop.

Vad gäller matlagningen så är jag väldigt nöjd. Fyra tjejer på korridoren verkar samarbeta mer än en kväll i veckan med maten. Och ganska ofta smäller de tillsammans ihop värsta lyxmiddagen. Och jag har skämts de gångerna jag suttit bredvid med snabbmakaroner och Mamma Scans köttbullar.

Därför har jag vant mig vid att äta potatis. Ibland blir det klyftor eller hasselbacks i ugnen, ibland blir det vanliga kokade päror, eller mos. Till det brukar jag steka kött eller fiskpinnar. Så hemskt varierande är det kanske inte, men det känns åtminstone bättre att äta kokad potatis med skinkschnitzel och nån improviserad sås med lök och svamp i, när man sitter bredvid de ambitiösare tjejerna.

Mitt största problem just nu verkar, om man dömmer efter hur myket tid jag lägger på att fundera på det, vara hur jag ska åka skidor denna säsongen. Jag har, som jag ser det, tre alternativ:

1.  Att åka läsvecka 1 (16-25 Januari) till Val Thorens med Teknologkårens resa. Resan verkar bli väldigt billig och åkningen kan bli väldigt bra i Val Thorens, verkar det som. Problemen är följande två: I) Resan sker under en läsvecka. Jag missar alltså skola under den veckan, som jag måste ta igenom efter/före. II) Målet hos de allra flesta på resan kommer att inkludera långt mer alkohol än jag tycker är lämpligt när man ska njuta av årets ända vecka i pjäxorna.
2. Att åka vecka 8 (läsvecka 5) med ELU-resan till Mittersill. Resan är nog förhållandevis billig, fast lite dyrare än Teknologresan. Syftet och målet med resan är dock väldigt svårt att ifrågasätta. Men även här ser jag två problem: I) Jag kommer sannolikt att vara något år äldre än genomsnittet på resan. II) Även här missar jag en läsvecka.
3. Att invänta ytterligare ett alternativ till resa under påsk-veckan eller under nån ledig omtenta-vecka. Problemen: I) Jag vet inte om detta alterntivet verkligen uppstår om jag inte själv lägger en massa energi och tid på att ordna någonting själv. II) Jag kan missa ett påskläger, om jag reser under påskveckan. III) Jag kanske har en omtenta att skriva under omtenta-veckan, om jag reser underr denna.